ericaarebo

Det känns ungefär som om vi smälter ihop. Som om allt som gjort att just vi två hamnade här tillsammans äntligen har fått en mening. Så varför måste vi någonsin ändra på det, på oss?

Berätta för mig med din hesa viskningsröst att du aldrig vill lämna mig, att jag inte är galen (eller att du är minst lika galen) som tror på oss. Och att det här verkligen händer.

Och när jag inte tror att det kunde bli bättre så ligger det ett litet kärleksbrev på min säng. Fast vi sågs för bara ett par timmar sen. Och du beter dig som om jag vore den starkaste lysande stjärnan på himlen. Din prinsessa som du så fint brukar kalla mig. Sånt där du gör som får mig att tappa andan lite.

Jag tycker om dig lite mer för varje gång du kysser mig i din bil, för varje gång vi önskade på det där stjärnfallet vi såg (som förmodligen var ett flygplan), för alla minnen jag försökt att fotografera med hjärnan för att aldrig glömma bort. Hur fin någon kan vara.